Årsta

På arbetsbordet i Årsta står två hårddiskar på 1 terabyte var. Bredvid dem står en stor låda med band, alla märkta med grön eller gul prick som betyder att de har intankats. 2 terabyte är nästan exakt hur mycket plats tre månaders filmat material från Colombia tar upp. Det är omkring 130 timmar från sex colombianska departement, ett dussintal människor, hundratals historier, platser och minnen. Det känns märkligt att gå från den upplevande kringresande arbetsprocessen till att sätta sig och börja jobba med materialet i en dator. Eller egentligen känns det mesta konstigt. Att vara tillbaka i Sverige, att börja på vanliga jobbet igen och att inte befinna sig i konfliktområden. Men framförallt att ha lämnat de människor man lärt känna och som bjudit in oss till sina liv och sin kamp.

Mot Catatumbo

Imorgon lördag reser vi igen. Flyg från Bogotá till Cúcuta uppe i nordöst vid gränsen mot Venezuela, vidare med buss till oljestaden Tibú och sedan in i barí-folkets land. Vi har försökt resa till barí en gång tidigare men då fick vi nej från deras styrande råd. Nu har vi fått tillstånd att komma till ett möte som hålls i en av byarna. Men de lovar ingenting. På plats ska vi berätta om vårt projekt och förklara syftet med vårt besök. Sen får vi svar – ja eller nej. Känns helt rimligt att man ställer krav när någon vill komma och filma hemma hos en. Vi har också fått förklarat för oss att barí är extra misstänksamma efter en incident häromåret när några colombianska filmare från Bogotá kom dit och gjorde flera exotiserande program med fokus på kulturen trots att barí främst ville prata om problemen i regionen. Barí lever i ett djungelområde som kallas Catatumbo och ligger i både Colombia och Venezuela. Catatumbo är känt för sitt ständiga åskande och blixtrande. När de spanska erövrarna anlände för 500 år sedan var det övertygade om att blixtarna skulle förvandla stenblocken till guld. Idag är det inte guld som drar utländska blickar till Catatumbo. De multinationella storbolagen står och väntar på grönt ljus från den colombianska regeringen för att börja exploatera kol- och oljefyndigheterna som ligger gömda under barí-folkets mark. Och som så många gånger förr i Colombia och runt om i världen – där det finns rikedomar finns det våld. Under början av 1900-talet utkämpade barí ett långt försvarskrig mot oljebolagen med Gulf Oil från USA i spetsen. Pilbågar mot flygplan och efter 20 år hade barí förlorat två tredjedelar av sitt territorium till oljebolag och nybyggare. I modern tid har Catatumbo varit skådeplats för blodiga strider mellan gerilla, militär och paramilitär. Resultatet är 10 000 döda, 600 försvunna och 100 000 flyktingar. Barí har tillfälligt lyckats stoppa nya utvinningar med hänvisning till Colombias konstitution från 1991 som säger att ursprungsfolken måste konsulteras innan utvinningen kan börja. Men det är sällan konstitutionens vackra ord blir verklighet. De ekonomiska intressena är stora – kolfyndigheterna i området ska vara Colombias största. Och ryktena säger att paramilitärerna har beväpnat sig igen för att med hot och våld bereda väg för storbolagen.

För er som förstår spanska kan vi rekommendera den här lilla filmen om Catatumbo:

Staden

Tillbaka i Bogotá har vi ägnat de senaste dagarna åt att filma staden. Fattigdomen, kriget och massfördrivningarna på landsbyggden har gjort att den romantiska bilden av indianbyn som naturlig miljö för Colombias ursprungsfolk haltar – idag är jättestaden en lika representativ plats. Även om Bogotá är en helt annan värld än den man möter ute i regionerna där kriget rasar för fullt gör sig konflikten snabbt påmind. Våra stillsamma gatubilder invaderades snart av beväpnade män i gröna uniformer. Det visade sig att president Uribe talade på ett universitet i centrum och i varje gathörn stod välbeväpnade poliser, militärer och militärpoliser. När vi filmade upp mot några höghus förtydligade en militär som kommit fram för att informera om att man inte fick filma att ”snart ser ni prickskyttarna och prickskyttarna ser er”. Nu i veckan ska vi också hinna med att filma ute i förorten Bosa. Det är en av Bogotás allra fattigaste delar som till stor del kontrolleras av högerextrema paramilitärer. Mitt i slummen, på gränsen mellan staden och landet lever omkring 2500 muiscas – den kultur som vid spanjorernas invasion för 500 år sedan befolkade hela centrala Colombia. Till skillnad från andra ursprungsfolk som flytt till staden har muiscas alltid levt här. Bogotá hette ursprungligen Bacatá, som betyder ”där fälten tar slut” på muisca. Idag återstår bara en liten folkspillra som med alla möjliga medel försöker försvara sitt territorium från att uppslukas av jättestaden. Det är inte många veckor kvar nu och det finns fortfarande tusen saker som vi vill hinna få gjorda. Ångest.

Hoppsan!

Florida

I mer än två veckor filmade vi i kommunen Florida i Valle del Cauca. Ursprungsbefolkningen som sedan kolonialtiden trängts bort från de bördiga markerna nere i dalarna – upp i bergen, ovan molnen – tvingas nu fly ner till städerna undan den väpnade konflikten och storbolagens jakt på naturresurser. Den mesta av tiden tillbringade vi i indianreservatet Triunfo Cristal Paez där nasa-befolkningen trots den utsatta situationen fortsätter kämpa för sina rättigheter. Inte långt därifrån (i Corinto, Cauca) anföll FARC-gerillan en militärbas och dödade elva soldater. Regeringen svarade med att öka militariseringen genom att skicka ytterligare 2500 soldater till regionen. Vi har fortfarande mycket filmat material att ta hand om så texter och videoklipp kommer senare. Här lite bilder.

Kvinnor talar och män lyssnar. Man kan skymta en käpp från indianernas egens vaktstyrka – La Guárdia Indígena

Ovanligt bra lunch på kvinnokonferensen, annars mest ris.

Två killar i Cajones testar kameran.

Vi bodde två nätter hemma hos den här familjen i Los Caleños.

Sara filmar Pedro – södra Valle del Caucas största skådespelarlöfte. Bilen ska ner till tätorten Florida.

I många av byarna saknas el. Här bär man fram en bensindriven generator så att vi ska kunna ladda vår utrustning.

Tigran förbereder tagning över hängbro.

Pedros granne som vi mötte på vägen tillbaka till Los Caleños.

Jourlivs i Los Caleños. En av två butiker i byn.

Himmel över Valle del Cauca.

Cali

Efter nagra fantastiska dagar pa nationell konferens for urfolkskvinnor uppe hos Nasa-indianerna i bergen befinner vi oss nu i Cali, Colombias tredje stad. Forst en frukost bestaende av Colombias gastronomiska tricolor huevos pericos (aggrora med tomat och lok), pan de bono (brod bakat pa majsmjol, yucca, agg och ost) och jugo de lulo en leche (varldens formodligen basta juice) och nu lite internet. Pa kvinnokonferensen at vi mest ris, lite mer ris och sen ris. Det ar omojligt att har och nu beskriva den sociala organisering vi sett, de manniskor vi mott och vad som egentligen pagar pa den colombianska landsbygden. Det vi filmat hittills skickade vi till Bogotá med ONIC, sa bilder och videoklipp kommer senare. Idag koper vi mer band, laddar batterier och planerar. Sen ska vi forhoppningsvis upp i bergen igen och fortsatta filma…

400 kvinnor

Idag åker vi iväg igen. Denna gång till en kvinnokonferens där 400 aktiva indiankvinnor ska delta – gräsrötter, indianvakter och olika ledare. Hittar vi inte en av huvudrollsinnehavarna där så…

Under kommande dagar får reda på om vi får tillstånd att åka in i ett annat urfolksterritorium. Annars är vi hemma igen om 3-5 dar och berättar om de mäktiga kvinnorna.

Nu ska vi boxas, hej så länge!

Har de målat sig som indianer?

Glorias familj tittar på inramat foto

Glorias familj tittar på inramat foto

I fredags intervjuade vi Gloria och hennes föräldrar och systerson uppe i förorten Aguas Claras. De kommer från departementet Vaupés i regnskogen på gränsen till Brasilien. Därifrån var de tvungna att fly på grund av de hot de fick från olika väpnade grupper. Av de andra familjerna som bodde där finns idag inte någon kvar – de har mördats eller flytt. Inte förrän Gloria kom till Bogotá och folk berättade för henne om de mulitnationella bolagens intresse för mineralerna som fanns på deras marker så förstod hon varför de varit tvungna att fly. De tog sig till provinshuvudstaden Mitú där Gloria började jobba politiskt och träffade en man som arbetade för vänsterpartiet Unión Patriótica. Detta ledde till att hela familjen mordhotades och de var tvungna att fly ännu en gång, då till Bogotá. Trots att de nu bor i en nio-miljonersstad har Gloria under de senaste sex åren varit tvungen att flytta mellan södra och norra delen för att känns sig trygg.

Gran Estación är ett enormt och obehgligt köpcentrum som igår under Halloween var fullt av köplyckliga människor, tokiga kostymer och olika uppträdanden. Mitt i detta kaos skulle Glorias familj uppträdda med sin traditionella dans.

Uppvärming

Uppvärming

En timme till uppträdandet

En timme till uppträdandet

Ombyte inne i tältet

Ombyte inne i tältet

Citat från en i publiken – Har de målat sig som indianer?

Citat från en i publiken – Har de målat sig som indianer?